Frusen axel är ett smärtsamt tillstånd som främst drabbar kvinnor som passerat 50 år. Man tror att det beror på att hormonbalansen förändras vid klimakteriet och att ledytorna i axeln påverkas. Enkelt uttryckt kan man säga att ledytan inne i axelleden tjocknar och hindrar den naturliga rörelsen. Inflammationer uppstår och det smärtar i axel, skulderblad, överarm och ner i underarm.
När jag drabbades av frusen axel gick jag till sjukgymnast för att få problemet diagnosticerat. Han upplyste mig om att frusen axel är ett långvarigt tillstånd och att jag fick räkna med minst 18 månader, men troligen upp till två år innan rörligheten var normal igen. Om den ens skulle bli det igen.
”Aldrig i livet” sa jag. ”Det går jag inte med på.”
Han skrattade lite och sa att jag var välkommen tillbaka till honom när den mest intensiva smärtfasen var över. Troligen någon gång i sommar.
”Det är november nu.” sa jag och han nickade till svar. Sen sa han att det inte var någonting man kunde göra annat än att vänta. När smärtan började gå över så skulle han kunna hjälpa mig med att öka min mobilitet i armen. Efter det var det sjukgymnastik som gällde tills armen var bra. Jag gick hem därifrån och kände mig frustrerad. Dels på armen som krånglade men också på sjukgymnastens inställning till det hela. Självklart kan man göra något för att påverka det hela.
Jag började aktivt att självbehandla min arm och min kropp. Jag gav mig själv Reiki flera gånger varje dag. Jag använde IR-ljus på axeln. Periodvis gav jag mig själv massage. Jag försökte röra armen så normalt som möjligt. Axeln smärtade som värst på natten vilket gjorde det svårt att sova, men jag vilade på dagarna när jag behövde.
I februari började smärtan lägga sig. Rörligheten var fortfarande katastrof, men smärtan var mer uthärdlig. Och jag gick tillbaka till sjukgymnasten i mars/april ENBART för att visa framstegen. Han konstaterade samma sak – att axeln var låst. Att smärtan redan var på väg bort kommenterade han inte. Istället höll han fast vid sina ord – att jag skulle få dras med det hela ytterligare ett år.
”Aldrig i livet” sa jag igen och gick hem och fortsatte med min självbehandling.
I augusti var jag återställd. Smärtan var helt borta och rörligheten var nästan optimal. 10 månader efter mitt första besök hos sjukgymnasten. Jag gjorde ett återbesök och han konstaterade att allt var betydligt bättre. Han började tänja på min arm och ökade utrymmet i axelleden för att rörligheten skulle öka. Det gjorde fruktansvärt ont. Och jag hade ont i tre dagar efteråt. Då sa jag Hej och tack till sjukgymnastik och gick aldrig tillbaka.
Du som läser detta märker säkert att jag inte är helt överens med bemötandet och behandlingen jag fick när jag sökte hjälp. Jag är fullkomligt medveten om att jag har min egen filosofi och att jag är mer hemma i det österländska energitänket när det gäller våra kroppar än den västerländska hysteriska vetenskapligt anatomiska banan. Jag tror på att arbeta MED kroppen hellre än att pressa den. Jag är övertygad om att energi i vår kropp kan påverkas, ökas och på så sätt stimulera läkning i de områden där det behövs. Jag anser att min egen läkningsprocess har varit mer framgångsrik än den som sjukgymnasten målade upp vid mitt första besök.
Jag vill uppmuntra alla att inte köpa vårdens yttranden rakt av. Lyssna till din egen röst och din egen kropp. Den berättar för dig vad du behöver göra. Lita på energin och kunskapen du har inom dig.
Lämna ett svar