Det har gått 10 år sedan jag trevande började utforska den mediala världen. Det har gått 8 år sedan jag började med healing. Under de här åren har jag utvecklats enormt. Dels har jag gått alla utbildningar jag skulle kunna tänka mig och dels har jag vidgat min uppfattningsvärld.
Nu är det 2026 och jag har ganska länge känt att saker och ting står still. Det var inte förrän Anna-Sofia på Känsla.nu påpekade det uppenbara för mig som jag förstod varför. Så här skrev hon:
”Det känns som om du tagit din andliga utveckling så långt du kunnat föreställa dig.”
Och hon har såååå rätt!
När jag började min utveckling så ville jag lära mig healing och kanalisering. Längs vägen har jag utforskat dessa vägar genom att gå mängder med kurser. Ärligt talat så är jag framme vid vägs ände för min egen del när det gäller utbildningar inom dessa områden. Självklart finns det andra metoder att lära sig och nya tankesätt att ta till sig. Men jag har kommit till en punkt där jag litar på min egen förmåga och det jag kan. Jag känner att jag är tillräcklig precis som jag är.
Jag insåg att jag stod på en platå och det fanns inga utbildningar som kunde ta mig vidare framåt.
Jag väntade. Vilade. Och det var helt ok.
Efter en lång tid på platån började jag omedvetet använda andra sinnen. Subtila sinnen som inte kan beskrivas med våra mänskliga (syn, hörsel, doft, känsel. smak). Det handlar om andra sinnen som ligger djupt inom mig. Ja, ibland känns det som om de är del av min andning och mitt energiflöde.
Kanalisera guider har jag gjort länge. Men senaste tiden har det handlat om något annat. Det finns en samhörighet med universum. Ett familjeband. Och jag har insett att jag kan plocka in deras ”språk” i min vardag. Vi har en kommunikation och i samma stund som jag insåg detta så började nya trappsteg visa sig på platån.
Idag har jag Plejaderna nära.
Det är en ny tid som har visat sig.
Mitt möte med min Plejad-syster Stjärnljus. En upplevelse:
Snett framför mig, på vänster sida, går det plötsligt en vakt. Jag ser honom snett bakifrån och hans uniform är silverblå och jag skymtar något som liknar en stav framför honom. Min första reflektion är att jag känner mig hemma. Trygg.
Jag vänder blicken framåt, och det första jag lägger märke till är min egen klädsel. Eller rättare sagt – det vingliknande axelpartiet på min dräkt. Färgen är vibrerande och svår att sätta ord på. Guld, silver, blå, gul… allt på samma gång. Jag kan inte helt förklara det, det närmaste jag kommer är färgen ”energi”.
Jag går framåt. Lite längre fram ser jag min själsfrände och syster. Precis som hon brukar står hon på strandkanten och hennes långa ljusa, nästan vitgula, hår ligger vackert på hennes axlar. Vi sträcker fram armarna mot varandra och jag hör henne säga:
”Välkommen Stjärnöga”.
Det här är första gången jag får se min helhet. Allt som är jag. Jag får äntligen se sammanhanget mellan mig själv, min inre drivkraft, min healing, min förmåga att alltid drömma mig ut i universum. För första gången förstår jag att stranden jag ofta har besökt, och kvinnan som alltid finns där, är mitt hem.
Lämna ett svar